Kära läsare,
Jag besökte en syrisk-ortodox församling i granstaden i går kväll och lät mig charmeras av sammanhållningen i den stora skara som samlats för at höra min vän iranierns vittnesbörd om flykten från Iran och mötet med Kristus till frälsning. Några unga damers iver att lära sig kommunicera evangelium var sant rörande. Medelålders kvinnor sågs efter samlingen stå i enskild meditation inför bilder av helgon vördade inom denna tradition. Således, en egendomlig blandning av värme och attraktion, vördnad och vidskepelse. Och frågan hängde som vanligt i luften – vart för oss våra hjärtan, dessa våra hjärta som inte går att lita på?
När vi möter sådant som inte hör till det invanda, möter sådant vi inte omedelbart förstår är det så enkelt att avvisa och fördöma de företeelser som vi inte genast känner igen och som inte passar oss. Ändå har vi tillgång till en bedömningsgrund utifrån vilken de ting som hör till en annan, mot Guds rike opererande, andlighet och andevärld tydligt avslöjas. Det ingår i kristet kärleksuttryck att värna varandra från de bedrägligheter som erbjuds också i religiositetens lockande förpackningar.
Det är också bekvämt att placera folk och företeelser i fack. Man behöver inte känna sig hotad, man har ”det andra” någorlunda under kontroll – ”det är dessa katoliker och deras villfarelse”, ”det är dessa protestanter och deras intellektualism” eller ”livetsordare med deras övermod”. Man behöver inte heller känna särskilt ansvar – dessa tillhör inte vår grupp, möjligen behöver de evangeliseras eller avprogrammeras av någon specialist.
Ytterligare en punkt att nämna i sammanhanget är vår allmänmänskliga benägenhet att låt oss bli tjusade och bedragna av löften om genvägar och snabba klipp i den andliga sfären. Guds väg är ju för lång och allt för krånglig. Löften om särskild nåd på andra villkor än Guds egna förefaller för oss alla mera attraktiva och lönande. Vi låter oss bedras av det som ser ut att vara rent, hellre än att se till att vi endast tar till oss sådant som verkligen bär Guds renhet. Vi söker de enkla lösningarna hellre än enfalden i Kristus – engelskan har ett ljuvligt uttryck: ”The simplicity in Christ”. Sammanblandandet är enklare att hantera än Guds krav på inre rening och renhet. Det tanklösa sammanblandandet, mixandet av Guds rikes sätt och den andra andevärldens uttryck befriar oss från tankearbete och helgelse – för att föra oss in på självsvåldets och egenfrälsningens odugliga vägar.
Därför behöver vi granska varandras tro och vår teologiska grund för att hjälpa varandra till fullheten i Kristus.
Lars W.
Slutkommentar i EFK-debatten
1 vecka sedan
